Kyrkohelg! forts...5 (P. Rodhe)
| När man ser en torrköttsbit som man vill ha, kan inget stoppa en. Somliga vill ha stora bitar, andra små. En del vill ha mycket feta medan andra vill endast ha kött. |
Men det är inte svårt att veta vilken som är dina drömmars torrköttsbit, det bara känner man inombords. Torrköttsmarknaden är ett utmärkt tillfälle att träffa sitt livs torkade renkött. Problemet är att konkurrensen är stenhård och för en läckerbit blir buden många. Jag fick ropa fem gånger innan jag fick min älskade bit. Den glömde jag i Luebne och såg aldrig mer, men den fick vara min ett tag i alla fall.
Min morbror däremot har en speciell strategi på auktioner. När han lägger ett bud börjar han att gå mot auktionsförrättaren som om köpet vore klart. För att ingen ska tveka om den saken ropar han högt:
- NÅ, SCHLÅ NU!
Det fungerar alltid. Han blir ofta ackompanjerad av högljudda skratt. Efter auktionen samlades morbrors familj, min mormor och jag i kåtan och kokade kaffe. Jag är ingen höjdare på att göra kokkaffe, men lyckades riktigt bra denna gång. Nu fick vi äntligen fylla kåsorna med torrkött och kaffe. Inte många skulle dricka av denna soppa, där man stoppar feta-bitar som skrumpnar ihop och ser ut som delar av en hackad bläckfisk. Men det smakar förvånansvärt gott. Jag började att dricka kaffe redan som liten, men det var mest ett skäl för att få knapra i sig sockerbitar. Man ska passa på att dricka kaffe med kaffeost när man är liten. Vid vuxen ålder har smaklökarna ställt till det att osten inte smakar någonting. Trots att det inte smakar något brukar köerna vara kilometerlånga till kaffeosten vid Jokkmokksmarknaden. Man kan lika gärna stoppa i lite frigolit. Men jag ställer mig ändå i ostkön som alla andra.
Min mormor försökte att få min morbror som fyraåring att sluta dricka kaffe. Detta visste inte min morfar om, och när han kom hem gav han morbror en stor kopp som han klunkade i sig. Mormor kom precis ner och hann höra tacktalet:
- Men gud i himmelen så gott! Tack käre far! Och så bugade han inför morfar.
Det har alltid fascinerat forskare varför arktiskt folk har klarat sig utan kostfiber och grönsaker - och dessutom levde länge. I dagens forskning har man kommit fram till att torrköttet kunde ersätta den grönsaksfattiga kosten som samerna hade. Vitaminerna bevaras i köttet då det aldrig värms. I klövjefettet som samerna åt fanns stora mängder Omega-3. Förutom det åts fisk i mängder. Hubbe, som är storfiskaren i Luebne har ett sjätte sinne för när det är dags att fiska. Jag och en kompis skulle ut och fiska vid ett tillfälle då vi mötte Hubbe.
- Ska ni fiska nu!?
- Ja, vi tänkte åka till...
- Nej men int ska ni fa´ nu. Kom och meta i min regntunna istället. Där kommer ni få lika mycket fisk. Jag ställer fram två solstolar och så får ni en sup var också!
- Ja, eh. Det låter frestande men...
- Jaja.
Och så åkte vi och fiskade. När vi kom tillbaka stoppade Hubbe bilen.
- Nå fick ni någon fisk?
- Nej, men eh...
- Vad var det jag sa! Ni hade haft sååå trevligt vid min regntunna men inte då...
Och så vidare.
Naturen erbjöd dock en hel del grönsaker - kvanneväxter, bark och bär - som innehöll massvis med vitaminer och mineraler. Inför vintern plockade man ett bärförråd som alla björnar skulle avundas. Varje del av året innehöll sin kost.
Ute i renskogen hade samen inte mer än några torkade, ibland också rökta, fiskar som färdkost. Men man kunde också köpa råg och mjöl från bönderna och göra gahko, hällbröd. På detta satte man flott från kokköttsgrytan. Det var nog inte lätt att vara vegan som same vid denna tid.
När potatisen gjorde intåg förändrades kosten drastiskt. Var och varannan lapp skaffade sig en täppa att odla potatis på. Så började den långsamma förändringen när nomaden skulle bli gårdsbrukare.
Snart kunde skogslapparna utöver renarna också ha några getter, grisar och en ko. Ju fler vägar som byggdes, desto mer effektivt blev det att färdas med häst snarare än med dragrenar. I början av 1900-talet byggdes det ladugårdar för att hålla kreatur. Många behöll dock sitt renmärke och fortfarande idag finns renskötare och renägare med ursprung från Luebne.
Idag konsumerar lappar nästan vad som helst. Dolmiopasta, jambon serrano eller tacos. Men fortfarande utgör renen den traditionella råvaran, liksom bär, fisk och mandelpotatis.
Andra bloggar om: samer, lapp, kött, vegan, renar
Länkar: bloggkartan.se, intressant.se


Det jag tänker när jag läser igenom kyrkhelgen (utan kommentarerna) är:
Detta borde ingå i en antologi.
Text och bild är en del av kulturarvet och borde förevigas.
Skrivet av Patrik — 10 Sep 2007, 11:58
Jag håller med, det är så lite av den gamla kulturen som finns kvar, och den späds så snabbt ut och försvinner. Och maten som var vardgagsmat, blir något konstigt man äter enstaka gånger om året.
Skrivet av Lena — 10 Sep 2007, 14:13
Tack Patrik och Lena - orden värmer.
Skrivet av Peter — 11 Sep 2007, 10:55
har du nåt tips på forskning som bevisar det jag alltid anat? dvs. att man inte behöver grönsaker
Skrivet av Mullvaden — 19 Feb 2009, 16:18
Jag har flera släktingar som endast levt på renkött, fisk, fläsk och lingonsylt. Gör man bara en bypassoperation vid 70 lever man utmärkt till 90.
Skrivet av Peter — 19 Feb 2009, 21:04