Sámás - om att återta sitt samiska ursprung

Långt tillbaka i tiden utgjorde dessa sammankomster ett unikt tillfälle att hitta giftasämnen, bedriva handel, lösa tvister och i goda vänners lag dricka och äta. Senare kom kyrkan att ta över rollen som festivalarrangör. Förutom de tidigare uppräknade sysslorna var man också tvungen att delta i de så kallade husförhören, där kristendomskunskapen granskades. Bland mina släktingar har jag ännu inte hittat någon som haft bättre betyg än ”någorlunda kristendomskunskap”. Jag har heller aldrig hört talas om någon levande släkting idag som har varit på högmässa, men det finns några som har gift sig i kyrkan. Tror jag i alla fall, eller också så är det illasinnade rykten.

Med en stor släkt, där en del lever nära varandra, uppstår ibland problem. Dessa helger är utmärkta tillfällen att lösa sådana tvister eller lägga dem åt sidan eller bordlägga dem till nästa storstämning eller till och med skapa helt nya trätoämnen för framtida generationer att ta hand om. Några trätoämnen går tillbaka till 1300-talet, då någon hade sönder någons pilbåge, och vägrade att laga den och en annan som på 1400-talet snickrade en hel vinter på en lockackja och någon person vägrade betala det överenskomna priset av två renar. Lappar är envisa och tjurskalliga av sig sägs det och jag lovar – det är ingen myt. För de lappar som blev utfrysta ur gemenskapen, på grund av sociala felsteg, var priset högt. I en byteshandelsekonomi, där alla behövde hjälp av varandra med fiske, renskötsel och kåtabyggnationer, var det en katastrof att bli ”paria”.

Kyrkan kom att få stor inverkan på samerna som inte bara var av ondo. I Sjokksjokk berättas det att det var farligt för utbölingar att färdas i skogarna. Sjokksjokk-lapparna var storväxta och vildsinta (exempel på ättlingar till dessa se #1 och #2), och ännu mer när de var laddade med brännvin. Detta var ett av skälen till att Lars-Levi Laestadius gjorde en offensiv där, för att pacificera lapparna och få slut på brännvinsmakandet. Detta lyckades han med utöver förväntan, genom en effektiv skrämselpropaganda som gjorde att folk bokstavligen hällde ut sitt brännvin efter hans gudstjänster. Som en ledarfigur kunde han också medla i trätomål och införa lugn och ordning från norr till söder.

Lars-Levis läror nådde aldrig söder om Pite-älven och kyrkan tycks ha glömt skogslandet där. Tvister löste man ofta inom lappbyn genom att rådet medlade mellan medlemmarna. Om detta inte kunde lösas där fick man gå till häradsrätten, där rådsmedlemmarna ofta var samer. Dessa löste konflikterna genom lagböcker, men lika mycket genom pragmatism – gamla sedvänjor och sunt förnuft. Dessa trätoämnen kunde exempelvis handla om vem som hade rätt att fiska var.

Fisket var noga reglerat mellan samerna, men blev mer komplicerat då nybyggarna var insynade hemman, och fiskevatten tillstyckades detta. Ännu värre var när nybyggarna gjorde fördämningar på tillflöde för att sänka sjönivån – och på så sätt ökade den odlingsbara ytan med näringsrik sjöbotten. De som levde nära lappmarksgränsen plågades under somrarna inte bara av mygg, utan också av kustbor som gjorde ”gäddfärder” in på lappskattelanden, ett fiske som ofta tömde sjöarna på gäddor.

Under 1900-talet har man genom centralstyre och byråkrati gjort det mycket krångligare för inlandsborna när det gäller jakt- och fiske. För att fiska med nät krävs exempelvis tillstånd från länsstyrelsen. Dessa blanketter trycks egentligen upp i onödan eftersom ingen ansöker om tillstånd. Tidigare var fällningsavgifterna för älg satta till 10 000:-. Men då sköts helt plötsligt inga älgar. Likadant med björn. Ändå hölls stammarna nere…

Men länsstyrelsen är inte bara av ondo, en rad projekt kommer befolkningen till godo, främst för fritidsaktiviter. Det handlar om ALU-pengar, EU-medel och andra bidrag som exempelvis går till kåtarenoveringar, myrspänger, bakvalar och en massa andra saker som ökar tillgängligheten av naturen.

Idag har civilrätten blivit något för stora företag, och inga lappar idag har någon större möjlighet att få sin sak prövad, utan att allvarligt riskera sin privatekonomi. Människor är dessutom oftare i konflikt med länsstyrelsen snarare än med varandra.

Häradsrätten och byarådet lyser alltså med sin frånvaro i den moderna kyrkohelgen i Arvidsjaur, och förutom torrköttsmarknaden saknas skinn- och kreatursförsäljning. Höjdpunkten i festivalen är lassokastningen. Eller kanske slöjdutställningen i Arvas-gården...

Jag saknar dock en del saker och arrangemang som skulle förenkla livet för alla lappar som bor i lappstaden: bastukåtor och marknad. Innan dansen vill man som modern lapp efter en dag med matlagning i kåtan gärna få sig ett bad, och varför inte inrätta några bastukåtor eller inredda härbren? När det gäller marknad kanske härbreägarna antingen skulle få hyra ut härbret till försäljare eller sälja slöjd eller annat själva?

Med lite ekonomi skulle man kunna hyra in exempelvis Mora Träsk som spelar efter lassokastningen, för att roa de mindre barnen eller varför inte klövjeridning på renar?

Jag efterlyser också en stor tältkåta med korvgrillning för dem som inte har kåtor i området.

Dessutom att häradsrätten återinförs, att de gamla lappbyarna återställs och att de samiska ättlingarna kompenseras rejält för statens förskingring av markerna samt att alla samer får tillbaka sina renmärken.

Kanske skulle också en brottningsarena öppnas där lapparna sinsemellan kan göra upp gamla oförrätter inför betalande publik.

Om Arvidsjaurs sameförening vill ha fler tips ställer jag gärna upp. Jag tar endast ett halv hekto torrkött per tips – och det är billigt!

Reseskildring kommer inom kort...

Andra bloggar om: lappstaden, lasso, kyrkan, länsstyrelsen, samer

Länkar: bloggkartan.se, intressant.se